Under 1600-talet gjorde Galileo Galileo och Nocolaus Copernicus stora framsteg inom astronomin och René Descartes utvecklade den analytiska geometrin.
Robert Hooke formulerade elasticitetsekvationen 1678.
Sir Isaac Newton formulerade i ”Philosopiae Naturalis Principia Mathematica” 1687 sina berömda rörelseekvationer som är fundamenten inom analytisk mekanik. Han upptäckte ljusspektrumet, ljudets hastighet, binomialfördelningen, reflektorteleskopet och en numerisk metod för att hitta rötterna till matematiska funktioner. Parallellt med Gottfried Leibnitz utvecklade han dessutom differential- och integralkalkylen.
Christian Huygens gjorde framsteg inom optik runt 1690.
Daniel Bernoulli mfl löste differentialekvationer och gjorde framsteg inom vågrörelselära kring 1734.
En rad matematiker inklusive Euler, Legendre, Laplace och d’Alambert utvecklade under mitten av 1700-talet transformteori, konvergerande serier och teorier för partiella differentialekvationer.
Charles-Augustin de Coulomb formulerade hur laddade partiklar interagerar 1785.
Henry Cavendish studerade atmosfärens sammansättning och beräknade jordens massa kring 1798.
Allessandro Volta utvecklade det elektriska batteriet 1800.
Thomas Young demonstrerade ljusets våg-partikeldualitet 1801.
Carl-Friedrich Gauss gjorde stora framsteg inom komplex analys, algebra, serieanalys, integralkalkyl, mm under tidigt 1800-tal.
Joseph Fourier utvecklade Fourieranalysen, upptäckte växthuseffekten och formulerade värmeledningsekvationerna kring 1807.
